Vetenskapshistorisk hattparad II

ISSN: 2002-2131 Kriterium (Online)

Varför är det så viktigt för högre utbildningsanstalter att ha vetenskapligt skickliga lärare? Den frågan utreds i denna bok, som synar det svenska högskolesystemets historia genom en speciell lins: olika läroanstalters kamp för en egen disputationsrätt för att dana sina egna lärare. Denna fokuserade tematik får spegla större skeenden, som systemets expansion och desintegration. Boken utforskar doktorsinstitutionens spridning och forskarutbildningens uppkomst – i den akademins solar plexus där forskning och utbildning möts.

Filosofie doktorsgraden infördes 1870 vid universiteten, vilkas största fakulteter därmed fick samma status som de medicinska, juridiska och teologiska. Men statsuniversiteten förblev inte ensamma om rätten att förläna denna vetenskapliga värdighet. Egna doktorsgrader infördes omsider vid en mängd så kallade fackhögskolor – för utbildning av kirurger, tekniker, veterinärer, agronomer, ekonomer, tandläkare, jägmästare, farmaceuter. Efter en statlig utredning avskaffades alla dessa grader 1969, då de ersattes av en enhetlig doktorsexamen. Forskarutbildningen blev föremål för politiska reformsträvanden och uniform reglering. Doktorsinstitutionen blev än mer laddad när en reform 1977 förde in all eftergymnasial utbildning under paraplybegreppet högskolan, varpå utbildningar för vård, skola, omsorg och annat skulle forskningsanknytas. Ett kapitel undersöker den omdaning av konstnärliga läroanstalter som kom ut av mötet mellan en akademisk normbildning som följde väl upptrampade stigar och institutioner vilkas mål inte varit vetenskapliga. Processen resulterade 2009 i en ny, konstnärlig doktorsexamen som bröt upp den uniforma regleringen, och 2013 i att konstnärlig forskning blev en uppgift i Högskolelagen.

Genom att kombinera perspektiv från bland annat vetenskapsstudier och utbildningshistoria ger boken nya perspektiv på en institution med en nyckelroll för professionell kunskapsbildning och kårformering. Med ett systemperspektiv som inbegriper fackhögskolor och praktikerutbildningar utmanar den en av tradition ofta mycket universitetscentrerad historieskrivning om högre utbildning.

***

Why is it important for institutions of higher education to have researchers as teachers? This book aims to answer this question by examining the history of the Swedish system of higher education through a special lens: the struggle of educational institutions for the right to make their own doctors. The theme of doctoral training, evolving at the intersection of research and education, reflects broader processes, such as the system’s disintegrating expansion.

The Doctor of Philosophy degree was introduced in 1870 at Swedish universities, whose largest faculties thus gained the same status as their higher faculties. However, the universities could not maintain a monopoly on the right to confer this scholarly title. Doctorates were eventually introduced at institutions for professional training – for surgeons, engineers, veterinarians, agronomists, economists, dentists, foresters, pharmacists. In 1969, all different degrees were replaced by a standardized doctorate, and doctoral education became the subject of uniform regulation. Matters became more complex in 1977, when a political reform brought all post-secondary education under the umbrella concept of the university, requiring that training in nursing, teaching, and other fields be research-based. One chapter examines how institutions for fine arts education were transformed by a clash between path-dependent academic norms and institutions whose goals were not scientific. This process led to a new, artistic doctoral degree in 2009, which broke up the uniform regulation, and in 2013 to the recognition of artistic research as a mission in the Higher Education Act.

By combining perspectives from science and technology studies, educational history, and other fields, the book sheds new light on an institution that plays a key role in the formation of knowledge bases that are crucial for professions. With a systems perspective that embraces institutions for professional and practical training, it challenges an often overly university-centric historiography of higher education.

Academic co-ordinator is Göran Blomqvist, former CEO of Riksbankens Jubileumsfond.